|
Känner att jag måste skriva av mig lite, jag och Philip flyttar den 1 januari vilket har känns jätte bra dock fick jag en nyhet igår, min bror flyttar för att spela fotboll i Norge. Där brast allt för mig, nu låter jag säkert egoistisk och det är inte så att jag inte stöttar honom, så tro verkligen inte det. Men när jag fick höra det så fick jag inte höra det via honom eller min familj utan jag fick se det på internet, kände bara hur ilskan tog tar i mig och tårarna rusade fram, det första jag tänkte var - 3 ÅR!!!??? Sen lugnade jag mig och tänkte nej men han lär ju inte åka förrän typ mars och efter jag trodde det såg jag "Jesper Westerberg börjar träna med den nya klubben redan den 9 januari". När jag pratade med min mamma så sa hon "sånthär händer i alla familjer Julia", och nej det gör det inte för normala familjer får inte veta att ens storebror ska flytta till Norge i 3 år på internet utan det är något man berättar för sina familjemedlemmar innan det kommer ut på internet eller i en tidning. Jag är väldigt glad för hans skull, tvivla inte på det. Men för mig känns det som att jag förlorar en familjemedlem, för mig känns det som att detta kommer bara föra oss isär. Jag har vant mig vid tanken av att han är nära, eller att hela familjen (sanna och nim) är nära mig, och det skulle bli så skönt att flytta till Kristianstad så jag bara hade haft gångavstånd till dem, men nej nu kommer det inte att hända. De gör kusligt ont, det svider ända in i hjäreroten på mig, har nog gråtit i ungefär 2 timmar idag det bara rinner ner för kinderna och smärtan går inte ens att beskriva.
Tanken av att Nim kommer vara 5 år gammal när hans kontrakt är slut och det är ju inte precis så att man kan åka till Norge varje helg för att hälsa på den bruttan, nejdå det kommer kanske bli 10 gånger på 1 år, hon kommer förändras så mycket, hon kommer ju knappt komma ihåg oss längre. Jag hade kunnat göra vadsomhelst för att han skulle vara här men jag vet om att detta är hans chans, just nu avskyr jag att han jobbar med att spela fotboll. Känns som att jag lever i skuggan av hans dröm, men jag älskar honom så mycket och jag får väl bita ihop och inte visa för honom hur fruktansvärt ont detta gör. Han har ju ändå flyttat ända sen jag var 10 år gammal, men det har åtminstonde varit inom Sverige. Sitter i hans träningskläder just nu, bara för att försöka hålla honom så nära jag kan, detta kan säkert låta överdrivet men det finns inga ord för hur svårt detta kommer bli.
Nu slutar jag skriva för nu kommer mina tårar igen, men ingen kommer någonsin kunna fylla tom rummet han lämnar här hemma, den finaste människa som finns, hade kunnat offra vad som helst för att få ha kvart honom ett tag till.
|
